Monthly Archives: augusti 2017

Kära 5-16åriga Malin

Malin Johansson 21 augusti, 2017

Kära 5-16åriga Malin

De hela började redan då jag var jätte liten, de började då jag var 5år. Jag gick alltså på dagis, visst då hade jag några kompisar men fick då redan ibland höra att jag inte får vara med och leka. De fortsatte på den nivån tills jag var 8år, då slutade jag att äta, för jag tänkte att kanske får jag vara med om jag blir smalare ( har alltid varit normal viktig). Då jag var mellan 9-10 år blev jag aldrig bjuden på kalas, jag minns så bra då nån delade ut inbjudningskort till sitt kalas och dom bara gick förbi mej till nästa person. Själv har jag bara 1 gång haft ett födelsedagskalas då jag var liten, då bjöd jag mina klasskompisar fast jag igentligen inte ville bjuda dom, ja ville bara också få ha ett kalas för att ens lite passa in. Då jag var 11 år hittade jag faktiskt några kompisar men från en annan klass, då jag var me dom mådde jag mycket bättre, de var så mycket lättare att gå till skolan. Men då skulle vi flyttas till högstadiet och mina kompisar jag hade hittat skulle åka till ett annat högstadie och jag skulle stanna kvar med samma klass jag varit i och skulle gå i flera år framöver ( dagis – 9:an ) . Högstadiet var absolut värst av allt,för här växte antalet mobbbare sååå mycket! I början av högstadiet satt jag alltid själv, jag var som luft i koridoren, ingen såg mej eller enns hälsade på mej. Jag åt inte i skolan för ja tyckte de var pinsamt att sitta ensam. Jag började få kommentarer om mina kläder, om mitt hår, om vad jag lyssnade på för musik, så till slut blev jag rädd att nån skulle börja reta mej för min röst (!?!?) så jag slutade helt enkelt att prata. I skolan märktes det nog inte för där pratade jag nog annars heller inte så mycket men där hemma märktes det nog, i ca 1-2 år var ” Ja, Nej , Kanske” det ända jag sa. Här nånstans efter första året i högstadiet bytte jag klass och hoppades att de skulle bli lite bättre, och lite bättre blev de nog, men aldrig helt bra. Snart här efteråt började panikattackerna och ångesten. Jag minns så bra hur jag isålerade mej själv där hemma, jag bara satt och skrev ner i alla mina häften om hur dåligt jag mådde och inte orkade mera. Mamma började småning om se att det var nått fel på mej och ville att vi skulle åka till läkaren, men de ville inte jag för inte var de ju nått fel på mej inte? Jag var ju bara lessen? Va skulle en läkare göra åt de?
Vi hade också flyttat till ett nytt ställe då högstadiet började, och förbi vårt hus cyklade många som skulle till samma skola som mej. Fönstret i mitt rum var ut mot vägen där var alla cyklade förbi, jag minns en morgon då jag fixade mej klar till skolan var de nått som smällde hårt i fönstret och jag blev jätte rädd! Först vågade jag inte titta ut men sen tittade jag, då var de nån som hade kastat 2 ägg på mitt fönster…sen samma dag då ja gick hem från skolan hade de jyst kommit snö och de var ganska halt så jag gick försiktigt, och då från ingenstans kommer 2 stcken cyklande bakifrån och knuffar ner mej i diket, dom skrattar lite och cyklar vidare.
Sen kom skoldagarna då jag blev satt upp mot väggen med en kniv vid halsen, dagarna då jag blev inlåst på toaletten, dagarna jag blev ut bärt från skolan och kastad i en snöhög, dagarna telefonsamtalen började om hur äcklig människa jag var, dagarna facebook meddelandena kom, dagarna jag inte gick ut mera för då skrek folk åt mej hur ful och äcklig jag är och till sist kom dagen då jag gick ut ur klassrummet mitt på lektionen till toaletten och satte mej ner på golvet och grät. Jag grät tills jag inte kunde andas mera, sen ringde jag åt mamma och saa ” mamma jag orkar inte mera, för mej till sjukhuset”. Mamma kom direkt och hämtade mej och körde mej till sjukhuset, där tog dom direkt in mej på ett rum och saa jag skulle stanna över natten, där fick jag också direkt börja med en ganska hög dos depressions medicin. Då hade jag också gått ner i vikt, 15kg.
Jag var inte i skolan på ca 2 månader, sen började jag vissa dagar gå till skolan igen. Flera dagar gick jag hem mitt på dagen med tårarna rinnande. För de mesta var jag inte med på lektionerna utan jag låg i lärarummet på en soffa under en filt, en av lärarna där kom alltid med lite knäckebröd åt mej så jag skulle få nått i mej varje dag.
Jag kom mej igenom högstadiet och börjadenpå ett 10:onde läseår i hopp om att nu ska allt bli bra påriktigt! Men nej, inte där heller, så jag stog ut ett år till bland allt skitpratande. Först efter de året började allt bli bra påriktigt! Jag började studera till kosmetolog och fick hur mycket nya kompisar som hellst! Nu har jag tagit min examen och flyttat hemifrån, bort från staden som jag aldrig vill flytta tillbaka till.
Jag är såå tacksam för mina 2 jobb, tacksam för att jag tagit min examen, tacksam för att jag har världens undebaraste kille som sambo, tacksam för mina fina kompisar, och tacksam för världens bästa familj!
Ennu idag lever jag med panikattacker och mycket ångest, men har man klarat så mycket tidigare överlever man absolut det här också!

#livetblirbättre

Till Sara i första klass

Sara Shoome 16 augusti, 2017

Som liten växte jag upp med en mamma som var psykiskt sjuk och det förekom en del missbruk och våld hemma, jag bärde på många hemligheter och fick dagligen höra “Sara du får inte berätta detta för någon” så jag ljög. Jag blev utsatt för fysisk och psysisk misshandel hela lågstadiet, både hemma och i skolan, fick smeknamnet “skabbet” för att ingen någonsin la ner tid på att tvätta mig eller mina kläder, jag blev knuffad, spottad på och ibland upptryckt mot väggar med en hand runt halsen för att jag var konstig, för att jag bar på hemligheter, för att ingen visste vad jag dagligen gick igenom, men efter många år så insåg jag, att det var aldrig mitt fel. Inte mitt fel överhuvudtaget. Det blir bättre, jag fann sinnesfrid efter att jag äntligen vågade öppna mig och berätta för en vuxen vad jag var offer för. Idag är jag lyckligare än någonsin.

Kära 13-åriga Charlie (Hanna)

Charlie Westrin 16 augusti, 2017

Kära 13-åriga Charlie (Hanna).
Du är stark. Du är empatisk. Du är intelligent. Du är perfekt imperfekt precis som du är.

Din panikångest, din OCD och din depression definierar inte vem du är. Det är inget du behöver lida av i hemlighet. Det är inget du har fått för att du förtjänar det. Det är inget du har fått för att du är lat. Du förtjänar att få hjälp. Du förtjänar att få träffa kompetent personal inom sjukvården.

Du kommer träffa en person som hjälper dig att söka hjälp. Hen kommer berätta för dig att din mentala ohälsa inte är något du ska lida av som en bestraffning för vem du är.

Du kommer få kontakt med en psykolog som förändrar ditt liv. Du kommer få hjälp att få medicinering som gör att du kan leva ett liv fritt från panikångestens klor.

Du kommer träffa en person som lär dig vad trygghet är. Ni kommer läka varandras sår och ni kommer bli starkare tillsammans.

Du är stark. Du är empatisk. Du är intelligent. Du är perfekt imperfekt precis som du är. Ditt liv har bara börjat, och det kommer bli så mycket bättre.

Vinnaren

Maija Liimatainen 15 augusti, 2017

Det började egentligen på mellanstadiet. Jag var utanför. När jag var 14 år var jag utfryst och osynlig. Jag fick också elaka kommentarer. Jag hade snea tänder, glasögon och var sen in i puberteten. Jag var annorlunda. Jag älskade skolan och hade fina betyg. Jag tror de värsta mobbarna var väldigt avundsjuka.

Gymnasiet var en tid av upprättelse. Jag har idag många vänner och är mån om att försöka se alla i en grupp. Så tack mina mobbare för att ni gjorde mig mer empatisk och omtänksam. När jag tänker på hur mitt liv ser ut idag känner jag mig som en vinnare ?

Emma

Emma Törnkvist 15 augusti, 2017

Det är fantastiskt, det här med självinsikt. För några år sedan skulle jag aldrig mot något i världen våga lägga ut en sån här bild eller över huvud taget prata om det som skedde. Jag har inte ens gjort det än heller, ingen vet förutom de som hörde i skolan, och min nuvarande pojkvän.
Tills nu.

Jag började 6an och kommer än idag ihåg hur förväntansfullt det var att få börja på den nya skolan, skolan där de stora eleverna gick också. Dagarna knatade på men så en dag på en tyska-lektion som vi hade tillsammans med en parallellklass, hände det. Vi satt och ritade julkort och plötsligt kommer en pojke fram och utbrister: “Varför har du så stor näsa? Den ser ju ut som Zlatans”.

Den dagen förändrade mitt liv. Från att gå från att aldrig ha reflekterat över mitt utseende till att plötsligt försöka dölja det, aldrig vilja ha någon på sidan om mig och att aldrig vilja bli fotograferad i profil. Jag ville inte att någon skulle se den. Den. Min näsa alltså. Försöka tysta ner det hela genom att försöka göra det stora så litet som möjligt.

Men det fungerade inte. Resterande 4 år på högstadiet blev jag regelbundet kallad Zlatan av ett gäng killar från parallellklassen.
De tyckte det var skitkul. Jag ville sjunka genom jorden.

Min högsta önskan blev att få göra en plastikoperation. Jag satt tillochmed och tog kort på mig själv i profil för att sedan redigera om näsan i ett redigeringsprogram så att den blev sådär liten och fin. Bara för att se hur det skulle kunna bli att se ut.

Men jag sa ingenting till någon. Sa inte ifrån. Berättade inte om det hemma. Ingenting, jag vågade inte.
Såhär i efterhand tror jag inte att de gjorde det för att vara elaka. Ett gäng omogna småkillar som bara tyckte de var roliga. Det blev så tydligt under sista terminen i 9an. Vi satt i korridoren utanför en lektionssal och väntade på att lektionen skulle börja.
“Du Zlatan.”
“Snälla sluta med det där.”
“Vadå får ja inte kalla dig Zlatan?”
“Eh.. nej..”
“Okej.”

Och så fick allt ett slut. Fem meningar. Fem meningar så enkla men ändå så svåra att uttala. Efter fyra år.

#livetblirbättre

Malins story

Malin Poncho Lennartsson 15 augusti, 2017

Om jag ändå kunde spola tillbaka tiden 10 år, till mitt tolvåriga jag. Så att jag kunde skydda dig, förbereda dig. Jag skulle förklara för dig att du, lilla Malin, kommer stöta på mycket ondska i världen men låt inte detta svarta ner ditt varma hjärta.

Låt inte allt hat konsumera dig så att du också hatar, håll inte inne ilskan inombords, lär dig att förlåta och gå vidare du kommer längre på det. Lyssna inte på orden, lyssna inte på rösten i ditt huvud som säger åt dig att känna avsky mot dig själv, att du är värdelös, konstig, överdriven. Du är värdefull Malin och du är unik.

Att vara populär, att ha tonvis med vänner det betyder inte lika mycket när du blir äldre. Våga vara dig själv för du kommer hitta de vänner som älskar dig precis som du är, våga yttra din vilja, våga gå din egen väg. Låt ingen trycka ner dig, låt ingen mata demonerna i ditt huvud. Det blir bättre, även vid den allra mörkaste natt, när det känns som alla celler inuti dig går sönder av sorg och av smärta, jag lovar dig att det blir bättre.

Och Malin, och alla andra “Malin” där ute…våga prata! Du är inte svag, du är stark, det är inget skamfullt med att smärtan inombords blir olidlig du måste lova mig att våga prata.

Kära 7-8 åriga Malin

Malin Alenius 15 augusti, 2017

Det är Okej att vara annorlunda jag har insett det nu. Skit i vad andra säger du duger som du är. Jag har Diagnoserna ADD/utistiska drag . Fick göra utredning på äldre dar. Och är nästan glad för det. Jag har varit mobbad sedan lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. I Lågstadiet tyckte pojkarna och även flickorna att jag va ett perfekt offer att både reta och stöta ut. Bara för att jag va nog lite annorlunda redan då. Jag gillade en kille i sexan men när jag visade vad jag kände skrattade hela klassen åt mig. Varje gång jag skulle till skolan fick jag en klump i magen. I mellanstadiet blev det inte heller bättre bara för att jag va annorlunda och gick i särklassen så va jag ett perfekt offer att retas med. När jag hade gått halva 9:an flyttade jag till en annan skola. Där fick jag också gå i särklass men det blev bättre och fick mycket nya kompisar, och även pojkvänner. När jag började gymnasiet blev det lite bättre fick mycket nya kompisar. Och nu sket jag i vad andra sa om att vi gick i en “speciell” klass. Men detta är min lilla berättelse. Tack// Malin

Elins story

Elin Adanko 14 augusti, 2017

Kära sexåriga Elin, du ska strax börja lågstadiet. Du vill inte. Du vill inte lämna förskolan och de vänner du skaffat dig, du vill heller inte lämna den trygghet du känner. Men du måste. Alla måste. Jag önskar jag kunde säga till dig att inte bry dig eller lyssna på det dina klasskamrater kommer att säga till dig. Att inte ta åt dig. Att de mobbar dig för de är avundsjuka, men det kan jag inte. Jag önskar att orden tjock, ful och värdelös byttes ut till vacker, fantastisk och älskad istället. Jag önskar att du kunde få trivts i skolan, men det gjorde du inte. Där och då gav du upp, där och då började helvetet. Och med helvetet menar jag mobbningen. De ständiga orden som följde med mig hem trots att skoldagen var slut och den ständiga känslan av att jag aldrig någonsin ville gå dit igen. Jag önskar att jag kunde säga till mitt sexåriga jag att livet blir bättre, kanske inte imorgon eller dagen efter det men det blir det. Jag önskar jag kunde säga till mig själv att det inte är något fel med att vara unik och att jag va perfekt som jag va.
Kära sexåriga Elin, även fast livet kommer att vara tufft så får du aldrig någonsin ge upp, och även om du känner att hopplösheten finns där så finns det alltid något fint kvar att leva för.

#duäraldrigensam

Den fula ankungen

Jenny Davidsson 13 augusti, 2017

Under min uppväxt blev jag ofta retad på grund av mitt utseende. Jag hade tandställning, stora glasögon, finnar och jag gick i munkjacka när man som tjej skulle ha en tight top. Jag var en blyg tjej men vågade ändå säga ifrån när klassens coolaste kille kallade mig för hora. Jag hade inte ens varit i närheten av killar på det sättet och jag blev aldrig medbjuden på fester. Jag var alltid ensam på rasterna och satt alltid själv i matsalen. Mina klasskamrater kunde öppna fönstret när dom såg mig gå över Junedals skolgård och skrika att jag var ful och att ingen nånsin skulle vilja ha mig. Det var tufft för mig att växa upp och jag jobbar än idag med att sätta gränser i mitt liv.

Jennie

Jennie Gustafsson 13 augusti, 2017

När jag var liten och började mellanstadiet i en ny skola så hade jag väldigt svårt att få kompisar.
Där blev jag kär i Hovslättsskolans populäraste kille som tyvärr inte var så smickrad över detta, hans reaktion i detta blev ett påhittat smeknamn efter mitt dåvarande efternamn .
Ett smeknamn som förföljde mig ända upp i gymnasiet.
Och hänger säkert kvar hos många än idag.
Könsord och osanningar. Kräkningar.
Jag visste aldrig vilka som var mina kompisar, ena dagen var dom snälla en annan dag rädda för att vara min vän.
Och även jag blev rädd att bli vän med någon för att jag skämdes.

Jag skolkade första gångerna redan i mellanstadiet.
Min mamma och styvpappa hade ingen aning om vad som pågick.
Jag vågade aldrig prata med någon om det.
I många år pratade folk illa om mig och ryktet blev värre och grövre när man kom upp i åldern.
Det var många gånger man funderade på om man skulle orka att fortsätta livet.
Men jag kämpade på.
Och det är jag glad för❤️