Daily Archives: 15 augusti, 2017

Vinnaren

Maija Liimatainen 15 augusti, 2017

Det började egentligen på mellanstadiet. Jag var utanför. När jag var 14 år var jag utfryst och osynlig. Jag fick också elaka kommentarer. Jag hade snea tänder, glasögon och var sen in i puberteten. Jag var annorlunda. Jag älskade skolan och hade fina betyg. Jag tror de värsta mobbarna var väldigt avundsjuka.

Gymnasiet var en tid av upprättelse. Jag har idag många vänner och är mån om att försöka se alla i en grupp. Så tack mina mobbare för att ni gjorde mig mer empatisk och omtänksam. När jag tänker på hur mitt liv ser ut idag känner jag mig som en vinnare ?

Emma

Emma Törnkvist 15 augusti, 2017

Det är fantastiskt, det här med självinsikt. För några år sedan skulle jag aldrig mot något i världen våga lägga ut en sån här bild eller över huvud taget prata om det som skedde. Jag har inte ens gjort det än heller, ingen vet förutom de som hörde i skolan, och min nuvarande pojkvän.
Tills nu.

Jag började 6an och kommer än idag ihåg hur förväntansfullt det var att få börja på den nya skolan, skolan där de stora eleverna gick också. Dagarna knatade på men så en dag på en tyska-lektion som vi hade tillsammans med en parallellklass, hände det. Vi satt och ritade julkort och plötsligt kommer en pojke fram och utbrister: “Varför har du så stor näsa? Den ser ju ut som Zlatans”.

Den dagen förändrade mitt liv. Från att gå från att aldrig ha reflekterat över mitt utseende till att plötsligt försöka dölja det, aldrig vilja ha någon på sidan om mig och att aldrig vilja bli fotograferad i profil. Jag ville inte att någon skulle se den. Den. Min näsa alltså. Försöka tysta ner det hela genom att försöka göra det stora så litet som möjligt.

Men det fungerade inte. Resterande 4 år på högstadiet blev jag regelbundet kallad Zlatan av ett gäng killar från parallellklassen.
De tyckte det var skitkul. Jag ville sjunka genom jorden.

Min högsta önskan blev att få göra en plastikoperation. Jag satt tillochmed och tog kort på mig själv i profil för att sedan redigera om näsan i ett redigeringsprogram så att den blev sådär liten och fin. Bara för att se hur det skulle kunna bli att se ut.

Men jag sa ingenting till någon. Sa inte ifrån. Berättade inte om det hemma. Ingenting, jag vågade inte.
Såhär i efterhand tror jag inte att de gjorde det för att vara elaka. Ett gäng omogna småkillar som bara tyckte de var roliga. Det blev så tydligt under sista terminen i 9an. Vi satt i korridoren utanför en lektionssal och väntade på att lektionen skulle börja.
“Du Zlatan.”
“Snälla sluta med det där.”
“Vadå får ja inte kalla dig Zlatan?”
“Eh.. nej..”
“Okej.”

Och så fick allt ett slut. Fem meningar. Fem meningar så enkla men ändå så svåra att uttala. Efter fyra år.

#livetblirbättre

Malins story

Malin Poncho Lennartsson 15 augusti, 2017

Om jag ändå kunde spola tillbaka tiden 10 år, till mitt tolvåriga jag. Så att jag kunde skydda dig, förbereda dig. Jag skulle förklara för dig att du, lilla Malin, kommer stöta på mycket ondska i världen men låt inte detta svarta ner ditt varma hjärta.

Låt inte allt hat konsumera dig så att du också hatar, håll inte inne ilskan inombords, lär dig att förlåta och gå vidare du kommer längre på det. Lyssna inte på orden, lyssna inte på rösten i ditt huvud som säger åt dig att känna avsky mot dig själv, att du är värdelös, konstig, överdriven. Du är värdefull Malin och du är unik.

Att vara populär, att ha tonvis med vänner det betyder inte lika mycket när du blir äldre. Våga vara dig själv för du kommer hitta de vänner som älskar dig precis som du är, våga yttra din vilja, våga gå din egen väg. Låt ingen trycka ner dig, låt ingen mata demonerna i ditt huvud. Det blir bättre, även vid den allra mörkaste natt, när det känns som alla celler inuti dig går sönder av sorg och av smärta, jag lovar dig att det blir bättre.

Och Malin, och alla andra “Malin” där ute…våga prata! Du är inte svag, du är stark, det är inget skamfullt med att smärtan inombords blir olidlig du måste lova mig att våga prata.

Kära 7-8 åriga Malin

Malin Alenius 15 augusti, 2017

Det är Okej att vara annorlunda jag har insett det nu. Skit i vad andra säger du duger som du är. Jag har Diagnoserna ADD/utistiska drag . Fick göra utredning på äldre dar. Och är nästan glad för det. Jag har varit mobbad sedan lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. I Lågstadiet tyckte pojkarna och även flickorna att jag va ett perfekt offer att både reta och stöta ut. Bara för att jag va nog lite annorlunda redan då. Jag gillade en kille i sexan men när jag visade vad jag kände skrattade hela klassen åt mig. Varje gång jag skulle till skolan fick jag en klump i magen. I mellanstadiet blev det inte heller bättre bara för att jag va annorlunda och gick i särklassen så va jag ett perfekt offer att retas med. När jag hade gått halva 9:an flyttade jag till en annan skola. Där fick jag också gå i särklass men det blev bättre och fick mycket nya kompisar, och även pojkvänner. När jag började gymnasiet blev det lite bättre fick mycket nya kompisar. Och nu sket jag i vad andra sa om att vi gick i en “speciell” klass. Men detta är min lilla berättelse. Tack// Malin