Monthly Archives: september 2017

Till mitt 7-åriga och framåt.

Ingrid Gustafsson 21 september, 2017

Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden 44 år, till mitt sjuåriga jag. Så att jag kunde skydda dig, förbereda dig på vad som skulle komma. Det började redan i första klass. Jag fick inte vara med på rasterna. Stod själv. De sa att jag var ful och tjock, hade inte märkeskläder, blev kallad glasögonorm, var för blyg, pratade inte bra eller ok (hade skriv – och språksvårigheter), gick hos talpedagog. Räckte jag upp handen var det fel och räckte jag inte upp handen var det fel. Gymnastiken var värst. De ville inte klä om när jag var där, valdes alltid sist när det skulle väljas lag. De gömde mina kläder. De hällde vatten i mina skor. Jag tvingades äta sand. Gick om ett år men detta hjälpte inte så mycket. På rasterna och i matsalen var de på mig igen. Bytte skola andra terminen i fyran. Började på en privatskola. Gick där till och med sexan. Det bästa mina föräldrar kunde göra för mig då. Mina föräldrar fick betala en terminsavgift för mig varje termin i privatskolan. Och detta tackar jag dem för. Privatskolan är det bästa som kunde hända! Där var jag som alla de andra och fick vara med! Högstadiet började jag i en kommunal skola igen eftersom privatskolan endast hade klass ett – klass sex. Högstadiet blev min tredje skola. Och där började mobbningen om på nytt igen trots att inga elever från min högstadieskola gick där. Åter igen var gymnastiken, rasterna och matsalen värst! Samma saker hände om igen i tre läsår. I nian var jag aldrig med i gymnastiken. Gick aldrig dit. Vägrade utstå deras hånfulla blickar,hårda ord för att jag klädde om! De fick mig verkligen att tro att jag var fula! Jag skolkade från dessa lektioner, och jag ångrar inte det! För i deras ögon så var jag den fula ankungen! Vid femton års ålder fick jag prata med psykiatriker och fick psykofarmaka utskrivet första gången men inte sista. Utskrivet för oro, ångest, nedstämdhet, tvångshandlingar, tvångstankar. Har haft psykofarmaka hela tiden sen dess förutom ett försök utan men detta fungerade inte i längden så jag började igen. Och denna medicin lindrar även mina tvångstankar och tvångshandlingar. Och jag har fortfarande oro, nedstämdhet och ångest men min medicin lindrar. Men jag har två gånger i livet tagit överdoser av tabletter och då blivit magpumpad! Och jag tycker att jag är ful och därför har jag aldrig shorts, kjol eller linne på vår/sommar t.ex.

Ingrid, 51 år 2017.

Maya lilla Maya

Maya Piraya 13 september, 2017

Åh vad jag vill krama dig, berätta för dig att du är värd all kärlek i världen. Jag växte upp utan den känslan, utan istället känslan av att vara icke älskad, jag var ju bara i vägen och blev bortlämnad på somrarna och min pappa var inte närvarande. Jag önskar bara att någon vuxen fanns där för dig då lilla Maya. När du var 8 år fick du lämna din trygget och flyttlasset bar ner till en liten ort i norra Skåne. Åh lilla Maya du var redan då så skör. Blev retad och fick ofta bo med en mormor som var egocentrisk, mamma ville leva sitt liv och pappa ja han fanns där i bakgrunden 50 mil bort med en ny familj. Jag började tidigt revoltera, ville bara bort från allt så när jag var 16 hoppade jag av gymnasiet och flyttade sen hemifrån. Lämnade bara mamma i det där huset på landet hon hade skaffat för att jag skulle bli lugn. Nä hon hade lämnat mig så många gånger så nu stack jag bara. Utan att ens ha dåligt samvete. Jag började sen ett liv med mig själv, jag var en vilsen Maya men alltid glad på utsidan. Glad och sprallig och gjorde allt för att bli älskad. Började dricka och röka. Blev våldtagen. Bytte från kille till kille, allt för att uppleva den där första kicken av nyförälskelse. Kärlek va det ända jag ville ha men på vägen från liten till vuxen gjorde jag bara mig själv mer illa. Flyttade massor, började om hela tiden men det slutade alltid på samma sätt. Jag blev kall, slutade vara kär och försatte mig i situationer som var svåra att ta sig ifrån. Nya killar tog mig från stad till stad, jag festade, testade droger, blev våldtagen igen, blev psykisk och fysisk misshandlad, fick barn men efter några månader flydde vi till en annan stad. En stor stad men jag var fortfarande den där lilla Maya som bara ville ha kärlek. Jag har varit i förhållanden innehållande alla missbruk ni kan tänka er, alkohol, makt, droger, spel och sex. Hela mitt liv har jag setts som en sexprodukt, någon man äger. Åh jag skulle kunna skriva en hel roman men det jag vill komma till är. Idag är jag 44 år, har två barn jag tagit hand om själv, läste till undersköterska å så för ett år sen bröt jag armen och blev varslad från mitt vikariat där jag skulle få en anställning, det hade varit mitt första riktiga arbete. Då drogs jag ner i det där hålet igen, skillnaden är att nu vill jag ha hjälp, jag skriker på hjälp och alla mina demoner från barndomen har sluppit ut. De är fria nu. Jag vägrar att ljuga längre, jag vill inte slå mig själv eller hata mig själv mer. Jag är ju värd att älskas. Åh vad jag ångrar att inte lilla Maya bad om hjälp innan. Gick till någon vuxen och berättade som det var så att alla de där demonerna fick hjälp så de slapp växa och växa sig så stora att jag blev en annan människa, det var så tungt att jag föll ihop. Så ni som mår dåligt….våga visa det, snälla prata om det, berätta, göm er inte. För gör ni det kan det ta så lång tid att reparera er själva. Vi har bara ett liv. Allt blir bättre, livet är egentligen så himla vackert och magiskt, jag har halva kvar nu och åh vad jag ska njuta. Jag skulle vilja viska i den där lilla Mayas öra redan då. Att du är älskad, be om hjälp. Lilla älskade Maya jag älskar dig ❤️❤️❤️