Stories

My story

Linda Karlsson 16 augusti, 2019

Att komma ut har varit svårt men det var jätte jobbigt att acceptera mig själv som lesbisk. Det hela började i tonåren. Jag visste inte vem jag var jag ville inte gilla tjejer och jag drabbades av min första depression. Jag ville inte leva längre. Hade väldigt mörka tankar och det kändes som om livet inte var värt att leva. Vändningen kom när jag tog modet att skriva till Vecko-revyn och spalten Käre Katarine. Jag kom med itidningen och svaret jag fick stärkte mig och jag berättade för mina närmsta vänner att jag var homosexuell. Min syster sa att hon alltid anat att jag var det och alla accepterade mig direkt. Nu kom det svåraste att berätta det för mina föräldrar. Jag hade inte planerat det så en dag sa jag det till min mamma. Hon började gråta och trodde att hon uppfostrat mig fel. Efter en tid så kunde vi prata om det . När internet kom öppnade sig en helt ny värld. Jag blev kär och blev tillsammans med min första tjej. Hade aldrig varit tillsammans med någon förut. Det gick ett år och jag gjorde slut med henne för hon började bli så svartsjuk och krävande. Nu många år senare vet dom flesta att jag är lesbisk. Min mamma är kristen likaså hennes bror och hans fru. De är väll dom som inte kan acceptera mig fullt ut. Har väll aldrig riktigt prata ut om det förutom en gång då min morbror sa att dom hade botat en kille från att homosexuell. Då brast det för mig och jag vart så förvånad när min pappa började försvara mig. Mamma sa ingenting. I dagsläget kan vi prata om det men mamma kommer aldrig att förstå. Men allt handlar om okunskap. Jag vill avsluta med att tacka mina vänner som hjälpte mig tillbaka till livet. Utan er så vet jag inte vart jag hade varit. Så tack.

När livet blir jobbigt.  

Markus Borg 16 augusti, 2019

Jag kom till fosterhemmet 1998, det var runt två år efter att min pappa hade gått bort i cancer, anledningen var att min mamma började missbruka och var oförmögen att ta hand om oss barn, så vi blev omhändertagna av socialtjänsten, och då var jag runt sex år gammal.  

Några år senare flyttade jag återigen, fast nu tillsammans med fosterfamiljen upp till Dalsland där fostermamman hade träffat en kille. Det tog inte lång tid förens det visade sig att även han var en missbrukare och fostermamman slängde ut honom.  

Ett tydligt minne som jag inte kan bli av med var när jag vaknade mitt i natten där jag låg i mitt rum och hörde hur något small till, ljudet var högt och tydligt, jag tänkte först att det måste varit en av katterna, men så small det till på fönsterrutan i mitt sovrum, jag blev så rädd så att jag kände hur det rann längs benet och byxan som blev helt blöt. 

När min fostermamma upptäckte detta så fick jag en fruktansvärd utskällning. Efter utskällningen kände jag mig arg och ledsen över att få skuld för något som jag inte kunde rå för. Vid ett annat tillfälle när jag kom hem från skolan så tvingade min fostermamma mig att äta så mycket soppa tills jag kräktes, anledningen var att personalen på skolan hade ringt hem och sagt att jag tog alldeles för många portioner, efter det att jag hade kräkts upp soppan igen så blev jag utskickad och fick inte komma in på ett tag.  Jag var återigen arg och ledsen över hur jag blev behandlad.  

En annan händelse som jag aldrig glömmer var när jag en eftermiddag gick till ungdomsmottagningen under skoltid för att prata med någon om att jag gillade killar utan att min fostermamma skulle få reda på det, för enligt min fostermamma så var det inte okej att vara homosexuell. Dagen efter det besöket skulle jag göra en utflykt med klassen till Liseberg. Men på morgonen sade min ena lärare något som kom att göra mig orolig under hela utflykten.  

Vi är tvungna att berätta för din fostermamma att du går på ungdomsmottagningen, det är bättre det än att hon får reda på det bakvägen. Men det blev inte bättre. När vi jag hade varit på Liseberg så hämtade hon mig och en kompis med sin bil, när hon väl hade släppt av min klasskompis hemma hos sig vände sig min fostermamma mot mig med sina kolsvarta ögon, sen kände jag slagen mot tiningen och hörde orden, ”du ska prata med oss här hemma om det är någonting, försök att få in det i ditt lilla huvud”. Jag hade aldrig varit så ledsen som jag var då.  

Jag glömmer heller aldrig en vinterkväll när min fostermamma misstänkte att jag hade sagt till personalen på skolan att hon hade slagit mig, vilket jag inte hade gjort. Som straff fick jag stå ute i bara pyjamasen i minusgraden, åh vad jag frös.  

Under de 15 år jag kom att bo hos fosterfamiljen så fick jag vara med om det som ingen ska behöva vara med om. Det gick inte en dag utan att jag fick höra hur sjuk i huvudet jag var eller att jag tvingades arbeta i hushållet medans de andra barnen fick göra vad dem ville. Jag blev slagen, utfryst och straffad om jag gjorde något fel, och detta var en vardag för mig. Trots att grannarna såg vad som försiggick och var mer än väl medvetna om allt som pågick bakom stängda dörrar, så var det ingen som agerade, jag klandrar inte dem men önskade att någon hade gjort något.  

Anledningen till att jag aldrig berättade för någon om allt som jag blev utsatt för var att jag var rädd för att bli slagen, hotad och att det skulle bli mycket värre än vad det var. Det är också därför det blir en naturlig del i försvarsmekanismen att börja ljuga om sin situation. Så jag sade helt enkelt att allt var bra, för att inte råka illa ut. Under den här tiden fann jag ett sätt som gjorde att jag kunde fly från sorgen och smärtan, och det var att börja skriva låttexter och lyssna på musik. I låtskrivandet kunde jag berätta sådant jag var med om utan att man skulle förstå vem det handlade om, här fick jag bestämma själv över mitt liv och hur jag ville ha det utan att någon lade sig i, musiklyssnandet gjorde att jag kunna koppla bort mig från omvärlden, och vara i min egen värld där jag fick tröst.  

Men i takt med att jag fick utstå allt jobbigt så växte tankarna i mig, det är mig det är fel på, jag är inte värd någonting. Och sen kom självmordstankarna. Jag orkade inte längre.  

Samtidigt som jag fick de här tankarna så var det som att en del av mitt inre kramade om mig och sa ”Markus det kommer att bli bättre, ge inte upp, var stark!”  

Och sommaren 2012 hände det som jag så länge hade väntat på, på en daglig verksamhet som är ett ställe där man får en meningsfull sysselsättning om man har svårt att få ett jobb på grund av funktionshinder uppfattade personalen en fredag att jag inte mådde bra och att jag haltade. Jag berättade om hur jag varit hos läkaren med ett infekterat nageltrång och att jag fick rådet att ha tån i såpvatten för att dra ut bakterierna, men att jag inte fick det för min fostermamma för att det sölade så hemskt, när jag väl hade berättat det så kollade en av personalen rakt in i mina ögon och sade ”Vi har sett att du inte mått bra under en tid, hur har du det hemma egentligen”, efter dem orden brast allting för mig. Jag berättade för dem om hur jag blev hotad, slagan kränkt och utfryst. Hur jag tvingade åka skidor med bruten arm, och sen höra att jag förstör hela min fosterfamiljs skidsemester, att jag inte fick ha någon kontakt med min riktiga familj men även allt annat som hade hänt. Jag har aldrig känt mig så lätt som jag gjorde efter det att allt kom ur mig. Dem sade till mig att fundera över helgen om hur jag ville göra, om jag ville ha hjälp med att komma därifrån. På måndagen när jag kom tillbaka till den dagliga verksamheten hade jag bestämt mig, jag ville aldrig sätt min fot hos fosterfamiljen igen. Jag glömmer aldrig den varma kramen och de underbara orden, ”vi kommer hjälpa dig härifrån”.  Min dröm har blivit san, jag skulle få flytta tillbaka till min riktiga familj igen. Personen som satte sig på tåget till Göteborg den dagen var en skör, ledsen kille på 20 år som fick gå igenom en lång kamp för att må bra igen, men inom honom brann en glöd och en längtan om ett bättre liv.  

Tack vare min familj som stöttade mig, och att jag fick flytta tillbaks till dem gjorde så att jag började må bättre för varje dag. Jag började även träna på gym för att få ur mig min frustration, och det var också en del i min process i att må bättre.  

Min historia, det jag har gått igenom har gett mig en styrka och en förståelse till att det finns hjälp att få bara man ber om det. Och ingen ska någonsin sparka på dig eller ens säga något som sårar dig, för du är värd så mycket mer, och du är värd så mycket kärlek. Jag vill även avsluta med att säga, ge inte upp, det kommer bli bättre.

Mobbning

Siwoo Kim 17 januari, 2018

Jag är en högstadie kille som blev nät mobbad och mådde jätte dåligt i 1,5 år. Jag blev psykiskt sjuk och vågade aldrig något. Jag fick ätstörning och tappade 5kg varje månad. Jag tänkte ta självmord och satt med en kniv i handen mot min hals en gång. Jag är så glad att jag vågade säga det till en vuxen. Jag mår mycket bättre nu och vill att alla som blir mobbad eller mår dåligt ska få hjälp. Jag vet att det är svårt att säga till någon men du kommer aldrig ångra dig efter att du har sagt det till någon.

Till mitt 7-åriga och framåt.

Ingrid Gustafsson 21 september, 2017

Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden 44 år, till mitt sjuåriga jag. Så att jag kunde skydda dig, förbereda dig på vad som skulle komma. Det började redan i första klass. Jag fick inte vara med på rasterna. Stod själv. De sa att jag var ful och tjock, hade inte märkeskläder, blev kallad glasögonorm, var för blyg, pratade inte bra eller ok (hade skriv – och språksvårigheter), gick hos talpedagog. Räckte jag upp handen var det fel och räckte jag inte upp handen var det fel. Gymnastiken var värst. De ville inte klä om när jag var där, valdes alltid sist när det skulle väljas lag. De gömde mina kläder. De hällde vatten i mina skor. Jag tvingades äta sand. Gick om ett år men detta hjälpte inte så mycket. På rasterna och i matsalen var de på mig igen. Bytte skola andra terminen i fyran. Började på en privatskola. Gick där till och med sexan. Det bästa mina föräldrar kunde göra för mig då. Mina föräldrar fick betala en terminsavgift för mig varje termin i privatskolan. Och detta tackar jag dem för. Privatskolan är det bästa som kunde hända! Där var jag som alla de andra och fick vara med! Högstadiet började jag i en kommunal skola igen eftersom privatskolan endast hade klass ett – klass sex. Högstadiet blev min tredje skola. Och där började mobbningen om på nytt igen trots att inga elever från min högstadieskola gick där. Åter igen var gymnastiken, rasterna och matsalen värst! Samma saker hände om igen i tre läsår. I nian var jag aldrig med i gymnastiken. Gick aldrig dit. Vägrade utstå deras hånfulla blickar,hårda ord för att jag klädde om! De fick mig verkligen att tro att jag var fula! Jag skolkade från dessa lektioner, och jag ångrar inte det! För i deras ögon så var jag den fula ankungen! Vid femton års ålder fick jag prata med psykiatriker och fick psykofarmaka utskrivet första gången men inte sista. Utskrivet för oro, ångest, nedstämdhet, tvångshandlingar, tvångstankar. Har haft psykofarmaka hela tiden sen dess förutom ett försök utan men detta fungerade inte i längden så jag började igen. Och denna medicin lindrar även mina tvångstankar och tvångshandlingar. Och jag har fortfarande oro, nedstämdhet och ångest men min medicin lindrar. Men jag har två gånger i livet tagit överdoser av tabletter och då blivit magpumpad! Och jag tycker att jag är ful och därför har jag aldrig shorts, kjol eller linne på vår/sommar t.ex.

Ingrid, 51 år 2017.

Maya lilla Maya

Maya Piraya 13 september, 2017

Åh vad jag vill krama dig, berätta för dig att du är värd all kärlek i världen. Jag växte upp utan den känslan, utan istället känslan av att vara icke älskad, jag var ju bara i vägen och blev bortlämnad på somrarna och min pappa var inte närvarande. Jag önskar bara att någon vuxen fanns där för dig då lilla Maya. När du var 8 år fick du lämna din trygget och flyttlasset bar ner till en liten ort i norra Skåne. Åh lilla Maya du var redan då så skör. Blev retad och fick ofta bo med en mormor som var egocentrisk, mamma ville leva sitt liv och pappa ja han fanns där i bakgrunden 50 mil bort med en ny familj. Jag började tidigt revoltera, ville bara bort från allt så när jag var 16 hoppade jag av gymnasiet och flyttade sen hemifrån. Lämnade bara mamma i det där huset på landet hon hade skaffat för att jag skulle bli lugn. Nä hon hade lämnat mig så många gånger så nu stack jag bara. Utan att ens ha dåligt samvete. Jag började sen ett liv med mig själv, jag var en vilsen Maya men alltid glad på utsidan. Glad och sprallig och gjorde allt för att bli älskad. Började dricka och röka. Blev våldtagen. Bytte från kille till kille, allt för att uppleva den där första kicken av nyförälskelse. Kärlek va det ända jag ville ha men på vägen från liten till vuxen gjorde jag bara mig själv mer illa. Flyttade massor, började om hela tiden men det slutade alltid på samma sätt. Jag blev kall, slutade vara kär och försatte mig i situationer som var svåra att ta sig ifrån. Nya killar tog mig från stad till stad, jag festade, testade droger, blev våldtagen igen, blev psykisk och fysisk misshandlad, fick barn men efter några månader flydde vi till en annan stad. En stor stad men jag var fortfarande den där lilla Maya som bara ville ha kärlek. Jag har varit i förhållanden innehållande alla missbruk ni kan tänka er, alkohol, makt, droger, spel och sex. Hela mitt liv har jag setts som en sexprodukt, någon man äger. Åh jag skulle kunna skriva en hel roman men det jag vill komma till är. Idag är jag 44 år, har två barn jag tagit hand om själv, läste till undersköterska å så för ett år sen bröt jag armen och blev varslad från mitt vikariat där jag skulle få en anställning, det hade varit mitt första riktiga arbete. Då drogs jag ner i det där hålet igen, skillnaden är att nu vill jag ha hjälp, jag skriker på hjälp och alla mina demoner från barndomen har sluppit ut. De är fria nu. Jag vägrar att ljuga längre, jag vill inte slå mig själv eller hata mig själv mer. Jag är ju värd att älskas. Åh vad jag ångrar att inte lilla Maya bad om hjälp innan. Gick till någon vuxen och berättade som det var så att alla de där demonerna fick hjälp så de slapp växa och växa sig så stora att jag blev en annan människa, det var så tungt att jag föll ihop. Så ni som mår dåligt….våga visa det, snälla prata om det, berätta, göm er inte. För gör ni det kan det ta så lång tid att reparera er själva. Vi har bara ett liv. Allt blir bättre, livet är egentligen så himla vackert och magiskt, jag har halva kvar nu och åh vad jag ska njuta. Jag skulle vilja viska i den där lilla Mayas öra redan då. Att du är älskad, be om hjälp. Lilla älskade Maya jag älskar dig ❤️❤️❤️

Kära 5-16åriga Malin

Malin Johansson 21 augusti, 2017

Kära 5-16åriga Malin

De hela började redan då jag var jätte liten, de började då jag var 5år. Jag gick alltså på dagis, visst då hade jag några kompisar men fick då redan ibland höra att jag inte får vara med och leka. De fortsatte på den nivån tills jag var 8år, då slutade jag att äta, för jag tänkte att kanske får jag vara med om jag blir smalare ( har alltid varit normal viktig). Då jag var mellan 9-10 år blev jag aldrig bjuden på kalas, jag minns så bra då nån delade ut inbjudningskort till sitt kalas och dom bara gick förbi mej till nästa person. Själv har jag bara 1 gång haft ett födelsedagskalas då jag var liten, då bjöd jag mina klasskompisar fast jag igentligen inte ville bjuda dom, ja ville bara också få ha ett kalas för att ens lite passa in. Då jag var 11 år hittade jag faktiskt några kompisar men från en annan klass, då jag var me dom mådde jag mycket bättre, de var så mycket lättare att gå till skolan. Men då skulle vi flyttas till högstadiet och mina kompisar jag hade hittat skulle åka till ett annat högstadie och jag skulle stanna kvar med samma klass jag varit i och skulle gå i flera år framöver ( dagis – 9:an ) . Högstadiet var absolut värst av allt,för här växte antalet mobbbare sååå mycket! I början av högstadiet satt jag alltid själv, jag var som luft i koridoren, ingen såg mej eller enns hälsade på mej. Jag åt inte i skolan för ja tyckte de var pinsamt att sitta ensam. Jag började få kommentarer om mina kläder, om mitt hår, om vad jag lyssnade på för musik, så till slut blev jag rädd att nån skulle börja reta mej för min röst (!?!?) så jag slutade helt enkelt att prata. I skolan märktes det nog inte för där pratade jag nog annars heller inte så mycket men där hemma märktes det nog, i ca 1-2 år var ” Ja, Nej , Kanske” det ända jag sa. Här nånstans efter första året i högstadiet bytte jag klass och hoppades att de skulle bli lite bättre, och lite bättre blev de nog, men aldrig helt bra. Snart här efteråt började panikattackerna och ångesten. Jag minns så bra hur jag isålerade mej själv där hemma, jag bara satt och skrev ner i alla mina häften om hur dåligt jag mådde och inte orkade mera. Mamma började småning om se att det var nått fel på mej och ville att vi skulle åka till läkaren, men de ville inte jag för inte var de ju nått fel på mej inte? Jag var ju bara lessen? Va skulle en läkare göra åt de?
Vi hade också flyttat till ett nytt ställe då högstadiet började, och förbi vårt hus cyklade många som skulle till samma skola som mej. Fönstret i mitt rum var ut mot vägen där var alla cyklade förbi, jag minns en morgon då jag fixade mej klar till skolan var de nått som smällde hårt i fönstret och jag blev jätte rädd! Först vågade jag inte titta ut men sen tittade jag, då var de nån som hade kastat 2 ägg på mitt fönster…sen samma dag då ja gick hem från skolan hade de jyst kommit snö och de var ganska halt så jag gick försiktigt, och då från ingenstans kommer 2 stcken cyklande bakifrån och knuffar ner mej i diket, dom skrattar lite och cyklar vidare.
Sen kom skoldagarna då jag blev satt upp mot väggen med en kniv vid halsen, dagarna då jag blev inlåst på toaletten, dagarna jag blev ut bärt från skolan och kastad i en snöhög, dagarna telefonsamtalen började om hur äcklig människa jag var, dagarna facebook meddelandena kom, dagarna jag inte gick ut mera för då skrek folk åt mej hur ful och äcklig jag är och till sist kom dagen då jag gick ut ur klassrummet mitt på lektionen till toaletten och satte mej ner på golvet och grät. Jag grät tills jag inte kunde andas mera, sen ringde jag åt mamma och saa ” mamma jag orkar inte mera, för mej till sjukhuset”. Mamma kom direkt och hämtade mej och körde mej till sjukhuset, där tog dom direkt in mej på ett rum och saa jag skulle stanna över natten, där fick jag också direkt börja med en ganska hög dos depressions medicin. Då hade jag också gått ner i vikt, 15kg.
Jag var inte i skolan på ca 2 månader, sen började jag vissa dagar gå till skolan igen. Flera dagar gick jag hem mitt på dagen med tårarna rinnande. För de mesta var jag inte med på lektionerna utan jag låg i lärarummet på en soffa under en filt, en av lärarna där kom alltid med lite knäckebröd åt mej så jag skulle få nått i mej varje dag.
Jag kom mej igenom högstadiet och börjadenpå ett 10:onde läseår i hopp om att nu ska allt bli bra påriktigt! Men nej, inte där heller, så jag stog ut ett år till bland allt skitpratande. Först efter de året började allt bli bra påriktigt! Jag började studera till kosmetolog och fick hur mycket nya kompisar som hellst! Nu har jag tagit min examen och flyttat hemifrån, bort från staden som jag aldrig vill flytta tillbaka till.
Jag är såå tacksam för mina 2 jobb, tacksam för att jag tagit min examen, tacksam för att jag har världens undebaraste kille som sambo, tacksam för mina fina kompisar, och tacksam för världens bästa familj!
Ennu idag lever jag med panikattacker och mycket ångest, men har man klarat så mycket tidigare överlever man absolut det här också!

#livetblirbättre

Till Sara i första klass

Sara Shoome 16 augusti, 2017

Som liten växte jag upp med en mamma som var psykiskt sjuk och det förekom en del missbruk och våld hemma, jag bärde på många hemligheter och fick dagligen höra “Sara du får inte berätta detta för någon” så jag ljög. Jag blev utsatt för fysisk och psysisk misshandel hela lågstadiet, både hemma och i skolan, fick smeknamnet “skabbet” för att ingen någonsin la ner tid på att tvätta mig eller mina kläder, jag blev knuffad, spottad på och ibland upptryckt mot väggar med en hand runt halsen för att jag var konstig, för att jag bar på hemligheter, för att ingen visste vad jag dagligen gick igenom, men efter många år så insåg jag, att det var aldrig mitt fel. Inte mitt fel överhuvudtaget. Det blir bättre, jag fann sinnesfrid efter att jag äntligen vågade öppna mig och berätta för en vuxen vad jag var offer för. Idag är jag lyckligare än någonsin.

Kära 13-åriga Charlie (Hanna)

Charlie Westrin 16 augusti, 2017

Kära 13-åriga Charlie (Hanna).
Du är stark. Du är empatisk. Du är intelligent. Du är perfekt imperfekt precis som du är.

Din panikångest, din OCD och din depression definierar inte vem du är. Det är inget du behöver lida av i hemlighet. Det är inget du har fått för att du förtjänar det. Det är inget du har fått för att du är lat. Du förtjänar att få hjälp. Du förtjänar att få träffa kompetent personal inom sjukvården.

Du kommer träffa en person som hjälper dig att söka hjälp. Hen kommer berätta för dig att din mentala ohälsa inte är något du ska lida av som en bestraffning för vem du är.

Du kommer få kontakt med en psykolog som förändrar ditt liv. Du kommer få hjälp att få medicinering som gör att du kan leva ett liv fritt från panikångestens klor.

Du kommer träffa en person som lär dig vad trygghet är. Ni kommer läka varandras sår och ni kommer bli starkare tillsammans.

Du är stark. Du är empatisk. Du är intelligent. Du är perfekt imperfekt precis som du är. Ditt liv har bara börjat, och det kommer bli så mycket bättre.

Vinnaren

Maija Liimatainen 15 augusti, 2017

Det började egentligen på mellanstadiet. Jag var utanför. När jag var 14 år var jag utfryst och osynlig. Jag fick också elaka kommentarer. Jag hade snea tänder, glasögon och var sen in i puberteten. Jag var annorlunda. Jag älskade skolan och hade fina betyg. Jag tror de värsta mobbarna var väldigt avundsjuka.

Gymnasiet var en tid av upprättelse. Jag har idag många vänner och är mån om att försöka se alla i en grupp. Så tack mina mobbare för att ni gjorde mig mer empatisk och omtänksam. När jag tänker på hur mitt liv ser ut idag känner jag mig som en vinnare ?

Emma

Emma Törnkvist 15 augusti, 2017

Det är fantastiskt, det här med självinsikt. För några år sedan skulle jag aldrig mot något i världen våga lägga ut en sån här bild eller över huvud taget prata om det som skedde. Jag har inte ens gjort det än heller, ingen vet förutom de som hörde i skolan, och min nuvarande pojkvän.
Tills nu.

Jag började 6an och kommer än idag ihåg hur förväntansfullt det var att få börja på den nya skolan, skolan där de stora eleverna gick också. Dagarna knatade på men så en dag på en tyska-lektion som vi hade tillsammans med en parallellklass, hände det. Vi satt och ritade julkort och plötsligt kommer en pojke fram och utbrister: “Varför har du så stor näsa? Den ser ju ut som Zlatans”.

Den dagen förändrade mitt liv. Från att gå från att aldrig ha reflekterat över mitt utseende till att plötsligt försöka dölja det, aldrig vilja ha någon på sidan om mig och att aldrig vilja bli fotograferad i profil. Jag ville inte att någon skulle se den. Den. Min näsa alltså. Försöka tysta ner det hela genom att försöka göra det stora så litet som möjligt.

Men det fungerade inte. Resterande 4 år på högstadiet blev jag regelbundet kallad Zlatan av ett gäng killar från parallellklassen.
De tyckte det var skitkul. Jag ville sjunka genom jorden.

Min högsta önskan blev att få göra en plastikoperation. Jag satt tillochmed och tog kort på mig själv i profil för att sedan redigera om näsan i ett redigeringsprogram så att den blev sådär liten och fin. Bara för att se hur det skulle kunna bli att se ut.

Men jag sa ingenting till någon. Sa inte ifrån. Berättade inte om det hemma. Ingenting, jag vågade inte.
Såhär i efterhand tror jag inte att de gjorde det för att vara elaka. Ett gäng omogna småkillar som bara tyckte de var roliga. Det blev så tydligt under sista terminen i 9an. Vi satt i korridoren utanför en lektionssal och väntade på att lektionen skulle börja.
“Du Zlatan.”
“Snälla sluta med det där.”
“Vadå får ja inte kalla dig Zlatan?”
“Eh.. nej..”
“Okej.”

Och så fick allt ett slut. Fem meningar. Fem meningar så enkla men ändå så svåra att uttala. Efter fyra år.

#livetblirbättre