Kära 5-16åriga Malin

Malin Johansson 21 augusti, 2017

Kära 5-16åriga Malin

De hela började redan då jag var jätte liten, de började då jag var 5år. Jag gick alltså på dagis, visst då hade jag några kompisar men fick då redan ibland höra att jag inte får vara med och leka. De fortsatte på den nivån tills jag var 8år, då slutade jag att äta, för jag tänkte att kanske får jag vara med om jag blir smalare ( har alltid varit normal viktig). Då jag var mellan 9-10 år blev jag aldrig bjuden på kalas, jag minns så bra då nån delade ut inbjudningskort till sitt kalas och dom bara gick förbi mej till nästa person. Själv har jag bara 1 gång haft ett födelsedagskalas då jag var liten, då bjöd jag mina klasskompisar fast jag igentligen inte ville bjuda dom, ja ville bara också få ha ett kalas för att ens lite passa in. Då jag var 11 år hittade jag faktiskt några kompisar men från en annan klass, då jag var me dom mådde jag mycket bättre, de var så mycket lättare att gå till skolan. Men då skulle vi flyttas till högstadiet och mina kompisar jag hade hittat skulle åka till ett annat högstadie och jag skulle stanna kvar med samma klass jag varit i och skulle gå i flera år framöver ( dagis – 9:an ) . Högstadiet var absolut värst av allt,för här växte antalet mobbbare sååå mycket! I början av högstadiet satt jag alltid själv, jag var som luft i koridoren, ingen såg mej eller enns hälsade på mej. Jag åt inte i skolan för ja tyckte de var pinsamt att sitta ensam. Jag började få kommentarer om mina kläder, om mitt hår, om vad jag lyssnade på för musik, så till slut blev jag rädd att nån skulle börja reta mej för min röst (!?!?) så jag slutade helt enkelt att prata. I skolan märktes det nog inte för där pratade jag nog annars heller inte så mycket men där hemma märktes det nog, i ca 1-2 år var ” Ja, Nej , Kanske” det ända jag sa. Här nånstans efter första året i högstadiet bytte jag klass och hoppades att de skulle bli lite bättre, och lite bättre blev de nog, men aldrig helt bra. Snart här efteråt började panikattackerna och ångesten. Jag minns så bra hur jag isålerade mej själv där hemma, jag bara satt och skrev ner i alla mina häften om hur dåligt jag mådde och inte orkade mera. Mamma började småning om se att det var nått fel på mej och ville att vi skulle åka till läkaren, men de ville inte jag för inte var de ju nått fel på mej inte? Jag var ju bara lessen? Va skulle en läkare göra åt de?
Vi hade också flyttat till ett nytt ställe då högstadiet började, och förbi vårt hus cyklade många som skulle till samma skola som mej. Fönstret i mitt rum var ut mot vägen där var alla cyklade förbi, jag minns en morgon då jag fixade mej klar till skolan var de nått som smällde hårt i fönstret och jag blev jätte rädd! Först vågade jag inte titta ut men sen tittade jag, då var de nån som hade kastat 2 ägg på mitt fönster…sen samma dag då ja gick hem från skolan hade de jyst kommit snö och de var ganska halt så jag gick försiktigt, och då från ingenstans kommer 2 stcken cyklande bakifrån och knuffar ner mej i diket, dom skrattar lite och cyklar vidare.
Sen kom skoldagarna då jag blev satt upp mot väggen med en kniv vid halsen, dagarna då jag blev inlåst på toaletten, dagarna jag blev ut bärt från skolan och kastad i en snöhög, dagarna telefonsamtalen började om hur äcklig människa jag var, dagarna facebook meddelandena kom, dagarna jag inte gick ut mera för då skrek folk åt mej hur ful och äcklig jag är och till sist kom dagen då jag gick ut ur klassrummet mitt på lektionen till toaletten och satte mej ner på golvet och grät. Jag grät tills jag inte kunde andas mera, sen ringde jag åt mamma och saa ” mamma jag orkar inte mera, för mej till sjukhuset”. Mamma kom direkt och hämtade mej och körde mej till sjukhuset, där tog dom direkt in mej på ett rum och saa jag skulle stanna över natten, där fick jag också direkt börja med en ganska hög dos depressions medicin. Då hade jag också gått ner i vikt, 15kg.
Jag var inte i skolan på ca 2 månader, sen började jag vissa dagar gå till skolan igen. Flera dagar gick jag hem mitt på dagen med tårarna rinnande. För de mesta var jag inte med på lektionerna utan jag låg i lärarummet på en soffa under en filt, en av lärarna där kom alltid med lite knäckebröd åt mej så jag skulle få nått i mej varje dag.
Jag kom mej igenom högstadiet och börjadenpå ett 10:onde läseår i hopp om att nu ska allt bli bra påriktigt! Men nej, inte där heller, så jag stog ut ett år till bland allt skitpratande. Först efter de året började allt bli bra påriktigt! Jag började studera till kosmetolog och fick hur mycket nya kompisar som hellst! Nu har jag tagit min examen och flyttat hemifrån, bort från staden som jag aldrig vill flytta tillbaka till.
Jag är såå tacksam för mina 2 jobb, tacksam för att jag tagit min examen, tacksam för att jag har världens undebaraste kille som sambo, tacksam för mina fina kompisar, och tacksam för världens bästa familj!
Ennu idag lever jag med panikattacker och mycket ångest, men har man klarat så mycket tidigare överlever man absolut det här också!

#livetblirbättre


1 kommentar

Photo
Josefine Sjöstrand 12 augusti, 2018 at 21:57

Hej Malin! Kan man få kontakt med dig på något annat ställe? Jag skulle gärna vilja prata med dig, det låter som att du har liknande erfarenheter som mig. Och jag vill bara prata med någon som vet hur det är. Kram<3


Lämna ett svar

Your email address will not be published.