My story

Linda Karlsson 16 augusti, 2019

Att komma ut har varit svårt men det var jätte jobbigt att acceptera mig själv som lesbisk. Det hela började i tonåren. Jag visste inte vem jag var jag ville inte gilla tjejer och jag drabbades av min första depression. Jag ville inte leva längre. Hade väldigt mörka tankar och det kändes som om livet inte var värt att leva. Vändningen kom när jag tog modet att skriva till Vecko-revyn och spalten Käre Katarine. Jag kom med itidningen och svaret jag fick stärkte mig och jag berättade för mina närmsta vänner att jag var homosexuell. Min syster sa att hon alltid anat att jag var det och alla accepterade mig direkt. Nu kom det svåraste att berätta det för mina föräldrar. Jag hade inte planerat det så en dag sa jag det till min mamma. Hon började gråta och trodde att hon uppfostrat mig fel. Efter en tid så kunde vi prata om det . När internet kom öppnade sig en helt ny värld. Jag blev kär och blev tillsammans med min första tjej. Hade aldrig varit tillsammans med någon förut. Det gick ett år och jag gjorde slut med henne för hon började bli så svartsjuk och krävande. Nu många år senare vet dom flesta att jag är lesbisk. Min mamma är kristen likaså hennes bror och hans fru. De är väll dom som inte kan acceptera mig fullt ut. Har väll aldrig riktigt prata ut om det förutom en gång då min morbror sa att dom hade botat en kille från att homosexuell. Då brast det för mig och jag vart så förvånad när min pappa började försvara mig. Mamma sa ingenting. I dagsläget kan vi prata om det men mamma kommer aldrig att förstå. Men allt handlar om okunskap. Jag vill avsluta med att tacka mina vänner som hjälpte mig tillbaka till livet. Utan er så vet jag inte vart jag hade varit. Så tack.


Lämna ett svar

Your email address will not be published.